Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuset och vattnet, eller geniets ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt det är minnen blott af den saliga tid, då Apollo
Lefde på jorden och der mötte i Cypris sin brud.
Då din skönhet, natur, förtjuste det himmelska sinnet,
Dess harmoniska ljud väckte en ande hos dig.
O! då sprungo i hvar en däld kastaliska källor,
Vid hvar hydda sitt guld bjödo hesperiska träd.
Då var vishetens höjd att renast fatta det sköna,
Lifligast ställa det fram både i gerning och ord.
Men de försvunno de gyllene da’r. Från jorden de tvenne
Flydde, då menniskan der skilde, hvad himlen förent,
Dyrkande dem blott hvar för sig och med offer, ej rena,
Ej ens burna åt dem, utan åt larfver af dem.
Under skönhetens namn, drog lustarnas fräcka gudinna
Fjenn från vishetens lund ungdomens lekande svärm.
Visheten sjelf, som en spåman blott, ur en håla, hvars
ångor
Gjorde den frågande yr, lemnade gåtor till svar.
Se, i de flyddas spår uppväxande, lagern och myrthen,
Såsom minnen af dem, älskas af skalden ännu.
Svanen, med ljusets färg i vattnet boende, vittnar
Om dem båda än mer. Kär för dem båda han var,
Drog dem i vattnet, så väl som i skyn. Majestätlig och
snöhvit
Samm han för snäckan och stolt höjde så vingar som
bröst;
Stoltare än, då han flög med dem upp till stjernornas gran
skap.
Hänryckt hörde en skald då hans odödliga sång,
Sedan af sorgen förstummad. O se! med svart öfver näbben,
Svart öfver fötterna höljdt, sörjer han trogen ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
