Det var här vid denna källa,
Kan jag nånsin glömma den?
Se, dess silfverbubblor välla
Mellan samma blommor än.
Purpursläpet efter dagen
Öfver vestra himmeln låg.
Mellan asparne i hagen
Månens anlete jag såg.
Trött att drilla och försvinna,
Vårens sångare sjönk ner,
Sjönk att af sin älskarinna
Få en kyss, och få än mer.
Denna syn, hvad den mig rörde!
Tomt mitt hjerta kände sig:
Ingen hade jag som hörde,
Ingen som belönte mig.
Lyran sjönk mig stum ur handen;
Och den krans, jag knutit glad,
Ref jag sönder; och i sanden
Flögo kring de spillda blad.
Men hvad ser jag? är det yra?
Är det sanning? Hel igen
Ligger kransen vid min lyra,
Och en myrtenqvist på den.
Himmel! hvilken englaflicka
Lät du mig på jorden se!
Ingen har jag sett så blicka,
Och så rodna, och så le.
Selma! det var du som sedan
Blef min sångmö och min vän;
Du, så skön på afstånd redan,
Som nu kommer der igen.
Sätt dig här och hör mig spela;
Men se icke på mig så:
Eljest mina toner fela;
Dock, de fela nog ändå.
Sjöng jag med ditt blyga snille,
Ditt oskyldiga behag,
Skatter jag förakta ville,
Kungars nåd försmådde jag.
