Frans Michaël Franzéns samlade dikter / Första bandet / Menniskans anlete (1867-1869) Author: Frans Michael Franzén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

MENNISKANS ANLETE.

The human face divine.
MILTON.

Redan hann sin purpurslöja

Öfver cederskogen höja

Tidens sjette dag.

Guldbevingad, öfver bäcken

Fjäriln flög till rosenhäcken,

Kysste dess behag.

Perlan sken i vattnets spegel;

Hvita glänste svanens segel

I ett skuggrikt sund;

Vinet glödde rödt i drufvan;

Öm och menlös, lekte dufvan

Uti Edens lund.

Men den högsta skönhet feltes

I naturen: - kronan feltes

Än i skapelsen;

Till dess menniskan nr gruset

Hof sitt anlete i ljuset,

Hof upp ögonen.

Snön på fjellen höll ej färgen.

Morgonrodnan bakom

Sjönk fördunklad ner;

Stjernan, som i dagens panna

Satt så skön, ej ville stanna

Öfver jorden mer.

Djuren hyllande sig böjde

För de ögon, som sig höjde

Ifrån stoftet opp;

Der behag och kärlek myste,

Der, bland sorgens tårar, lyste

Ett odödligt hopp.

Englaskaran står betagen,

Ser de talande behagen,

Och på skaparn ser.

Skaparn tryckte sitt insegel

På sitt verk; och i dess spegel

Ser sin bild och ler.

I som ropen: det är ingen,

Ingen själ fördold i tingen,

Allt är stoft, ej mer;

Dårar! blott till källan stigen,

Sen ert anlete, och tigen,

Rodnen, höljen er.

Se den gamle vises panna,

Se en tafla af det sanna,

Som ger sekler dag.

Se en blick ur hjeltens öga,

Se ett elddrag af det höga,

Som ger verldar lag.

Och det sköna, milda, ljufva? -

Lyft min Selmas morgonhufva

Från dess rosenkind;

Se dess ögon, ömma, blyga;

Se dess mörka lockar flyga

Sorglöst för en vind.

Eller följ den hemligt flydda,

Då hon lyss, i sorgens hydda,

Till dess klagoröst.

Se, hur själen, genom tåren

På de svarta ögonhåren,

Blickar fram med tröst.

Skymt af himlen i naturen,

Englavålnad ibland djuren,

Menskoanlete!

Pryder du blott dödligheten?

Skall du ej i evigheten

Tåras än och le?

Ack jo! englar än skall röra

Selmas uppsyn, då de höra

Hennes röst bland sig.

Selma! än i himlens salar,

Än i Elyseens dalar

Får jag se på dig.