Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidens filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Allt iir ett skuggspel blott, ett gyckel, hos mig sjelf;
Ej båtar himlens ljus blindfönstren, mina sinnen?
Mitt öras är det dån, jag hör af tidens elf?
HÖSTEN.
Allt, sjelfva denna jord, hvarpå du trycker stegen,
Allt hänger på den tråd, din tanke spinner ut;
Ali varelse är blott en spegling af din egen;
Du sjelf är blott en bild, ditt ögas bild, till slut.
A.
Du gör mig lik det barn, sig i ett lakan höljer,
För att ett spöke bli, ocli för sig sjelf förskräcks.
Nej, i det mörka djup jag dig ej längre följer:
Jag heldre går i sömn, än vid (m afgrund väcks.
EN ANNAN HÖST.
Du går i sömn: välan! så snart du det bekänner,
Ar du ock vaknad re’u. Var med dig sjelf tillfreds:
Säg endast: «Jag är Jag», och du dig lefva känner.
Säg «icke-Jag»: och fram står hela verldens krets.
A.
En spanad af mig sjelf är väfnåden af tingen!
Jag stretar dock deri, jag sjelf!
HÖSTEN.
Det är ditt fel.
Se spindeln ta’r sin plats sjelfständigt midt i ringen:
Så rår det fria Jag om sina strängars spel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
