Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hymn till Jorden 1799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Närde du ej, välsignade Jord, otaliga folkslag
Huldt i din ymniga famn: inkräktare, blodige våldsmän,
Som förmörkat i hast århundraden, härjat en odlad
Verld, omstjelpt för konst och snille den höjd, de bestigit,
Spart af en ädlare, skönare tid blott glesa ruiner?
Hvi försköte du då det fredliga folk, sorn i sekler
Dyrkade här blott dig samt himmelen? Hulda, du hor oss,
Samt med dig oss himmelen hör! Ej mera så ofta
Vintren kommer igen örn sommaren, hungren ej alstrar
Missdåd mer; okunnighet, afund, lättja och vantro
Fly med det hemska betryck allt längre ifrån våra hyddor.
Sälla de folk, som trösta på dig! Sjelfständiga, fria,
Trygga i lagens heliga skygd och rena i seder
Stiga de upp till makt, till ljus, till odödelig ära:
Mig också, frikostiga! skänk en teg och en hydda,
Skänk dem i däldens lugn, att der din dagliga godhet
Jag och den hulda jag vann må prisa med ögat åt höjden.
Sist när tröttnade ben nedsänkt våra Ii vitnade hufvu’n,
Eymrn oss jemte hvarann till ro i ditt heliga sköte.
\’akiic ånyo, vi täcke dig än, då vi sväfve ifrån dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
