Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild till Leopold 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
THORILD TILL LEOPOLD
1821.
JL riden bebådar jag- dig, den gudomliga. Kärleken henne
Födde med Sanningen sjelf. Känn vid ditt hjerta dess
flägt.
Thorilds skugga dig nalkas med den. Förundra dig icke:
Grafven försonar ju allt, himmelen gör det än mer.
Bland odödliga nu jag andas blott glädje och kärlek:
Bland odödliga blott lefver du äfven nu mer,
Tyst, som de, och fördold i tiden, som brusar omkring dig,
Upphöjd öfver dess ström, öfver dess tadel och lof,
Upphöjd öfver den tid jemväl, då du, stolt i din äras
Skönaste glans, med mig trädde i skranket och vann.
Ja, jag bekänner, du vann: ej så, att min sak var förlorad.
Se, den lefver ännu; endast dess kämpe du slog.
Också var ju ej den, ej snillets och sanningens frihet,
Mål för de pilar, du sköt, öfver mitt hufvud ett regn.
Icke emot den Thorild du stred, som, tjust af naturen,
Lyssnade efter dess röst, hörde i Ossian den,
Hörde den djupare än i sitt bröst; och söng, ej naturens
Anlete, utan dess själ, tänkare mera än skald.
Icke den Thorild belog du, som, klart i det stormiga seklet
Blickande in, stod fram, såsom en tidens profet,
Talte ^Förståndets rätt» och, värd att föra dess talan,
Yiste sig värd att bli hörd både af Konuim* och folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
