Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Dock i vår kyrka håller samvetstvånget
Ännu det pröfvande förnuftet fånget.
LANDTPRESTÉN.
Likgiltigheten nära otron bor.
RABULISTEN.
.Renlärigheten sjelf blir dennas mor,
Då hon sig parar med det blinda nitet:
Hur långt hon går i hat - ehuru litet
Det ofta är j som hennes ifver gör -
Ar kändt som ordspråk: jord och himmel rör
Hon upp, för hvad hon sjelf ej kan begripa.
Blott alla dansa efter hennes pipa,
Stor sak! hvad takt och skick de hålla se’n.
LANDTPRESTEN.
Hon sitter, der hon sitter, länge re’n
Helt tyst och stilla.
RABULISTEN.
Ja, så hvilar kätteri
Och lyss, om mössen röra sig i natten.
Men nu, då fria tankar ur sin vrå
Begynna titta fram hos oss också,
Nu hennes ögon glo, som eldkol tända;
Och klorna, som hon gömt, stå redan spända.
Men dagen gryr, hur ugglan skriker än;
Och blunda blott för ljuset kan hon se’n.
LANDTPRESTEN.
An har ej Luthers ande från oss vikit,
Ännu den kyrka, som, då andra svikit,
Stått i sin trohet fast, bevarar han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
