Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisten och landtpresten 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fm berättarn, såsom I förmenen,
Utaf sitt eget till den ädla stenen
Ett folium skulle lagt, så käns dock den
På sina strålars hinilaglans igen.
Den bön, livarmed de helga talen sluta,
Hvad annat hjerta kunde deri utgjuta,
An hans, som båd: (dat dem, som du mig .gett,
Bli ett med mig, som jag med dig är ett.»
Och nu, hvad Christenheten högst liar skattat,
Hvad innerst blef ur Jesu hjerta fattadt
Af lärjungen, som låg invid lians bröst,
Hvad kärnan utgör af vår tro och tröst,
Det dömnies ut af dem, som likt en chria
Behandla dessa lefvande och fria
Utgjutelser af en gudomlig själ.
Johannis vittnesbörd står fast likväl,
Så länge solen uppgår öfver jorden.
Blott se behöfver man, att dag är vorden:
Likså behöfver man, att sanningen
Erkänna i hans bok, blott läsa den.
RABULISTEN.
Dock misstros den af många.
LAXDTPHESTEN.
Äfven dagen
Ar spilld för den, som är med blindhet slagen.
Den, som för lifsens ord ej sinne har,
Bevis derpå af ingen dödlig ta’r.
Så visar nian förgäfves allt det sköna
I nyfödt landskap, då deri det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
