Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tron och Förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Som, fälld af egen dolk, sig tror (’n Gud,
Mot den som är det — den som sig bevisar,
I ord och verk, i kärlek som i makt,
En Gud? Hur ödmjuk bär han sitt förakt,
Ett tåligt lam, och blott sin Fader prisar
För allt hvad godt hans egen Gudom gör.
Inbilska vishet! Honom se och hör:
Som hafvet djupa och som dagen klara,
Hans enkla ord oss himlen uppenbara.
Skenfagra dygd! Se vägen som han gar,
Och tag ditt kors och följ hans helga spär.
Du bleknar, bäfvar! Ser du hvad dig brister?
Bekänn din skuld och fall i stoftet ned,
Och Han, som skuldfri sjelf för synden led,
Af nåd dig ger, hvad inför rätt du mister.
Stå upp med tröst, dä han förlåtit dig,
Han sjelf dig leder på den helga stig.
23.
O du, som hos Gud i begynnelsen var,
Och sjelf är Gud från evighet!
Du, som med skapelsens hemlighet
Försoningens förenat har!
Guds enfödde Son, som till syndare bar
Ljus, lif och salighet!
Du nämns och du är det ursprungliga Ordet,
Det höga Förnuft, hvaraf all ting är vordet.
O! skulle ett ändligt förnuft för dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
