Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med det slags löje, som man ryser för, Och Öfver p
åken knyter begge händren. «1 dalkarlsdrägt, du har
ej dalkarlsmin». Hon sade för sig sjelf och blicken
fäste, Ej utan häpnad, på hans hemska grin. w Ar
du en fågel ifrån Dackens näste, E ii olycksfågel,
som på spaning far, Der blod skall rinna eller runnit
liar?»
I det på honom hennes ögon dröjde, Hon tystnade och
teg en hel minut, Då jägerskan med kraft sin stämma
höjde, Nu säker att om talet rå till slut.
«Nå! ändtligt låter du din tunga hvila: Hon det
behöfver väl. Nu ock en ann’, Fast icke orden fram
så snabba ila, Som ur din mun, en smula tala kan.»
Olyckligtvis gick äfven denna gången
Por henne tråden af, bäst den var fången.
Sist hennes egen näsa sig förhöll
Så näsvist och i talet henne föll;
Nu samma spratt ett värre blåshorn gjorde,
Som gaf tillkänna med en häftig skräll,
Mot klostermuren, stött från bergets häll,
Att kungens ankomst redan när’ man sporde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
