Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Då, ner på marken plumsad med ett hopp,
Han stod vid henne, som en kägla, opp.
I salens fönster mödrarna sig ställde
Och åt hvarandra logo ined en nick,
Då hand i hand det nätta paret gick.
Ej alltid hjelper det att bitti’ börja.
Gud late gossen ej för mycket sörja!
Och att från Liibecks våld han blefve fri!
Det är en näsvis stad: hvad tycker ni?
Den sätter sig i bredd med kungariken.
Och Meyer - som min man har känt som smed,
Så går det här i verlden opp och ned! -
Ned måste han igen, nej upp - på spiken! -
Ej blott i Lubeck han regera vill,
Den tölpen! - men i norden spela herre
Och våra kungar sätta af och till.
Det låter han väl bli. Men det är värre,
Att i vårt eget land förräderit
Gör ständig oro, ständigt kif och split.
Ack! må för Svante inga nya snaror
I Sverge ställas, och än värre faror!
Så stygga rykten spridts om honom ut j
Men dygd och sanning segra dock till slut.
På honom luras af den skälmen Dacken.
Den bonden! har han ej af prinsar bref?
Ja, ett som kejsarn sjelf till honom skref!
Dock skall till slut det kosta honom nacken.»
En man i hopen, som det sista hör, Ur svarta skägget
visar hvita tändren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
