Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
FEMTE SÅNGEN.
IJå konung Gustaf sig i slupen satt
Och for till Ekeberg, den samma natt
Låg nära Qalmar, gungad af en dyning,
En pommerskt bojort, som till Sverge bar
Af dess förnämsta ädlingar ett par.
Yäckt af Margretas bild vid dagens gryning,
Steg Svante upp på däck och ropte ner:
«Nu se vi Sverge! Brahe! sof ej mer!»
I aftons dem betog en plötslig dimma Att se, då re’n,
dess första kära strimma; Men nu en vind, som fyllde
seglen opp, Ref sönder dimman. Fram i föreri lopp
Den tjuste Svante, tjust, att sjelfva natten I norden
blicka se så mildt och ljust, Tast utan månsken;
ännu mer förtjust, Då han blef varse något, som ej
vatten Ej heller moln blott var, som, med ett ord,
Y ar gamla Svithiod, var de Göthers jord. Allt mera
mörknar vattnets höjda krusning; Och medan kölen,
på hvars fart han ser I hvita, högt uppsvällda vågen
ner, Dess fradga klyfver med allt högre brusning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
