Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Det blåa landet blir allt mera grönt. En rödhvit
boskap skymtar ro’n på stranden, Och från den mörka
skog sig skiljer skönt Den ljusa grönskan af de
sådda landen, Der redan hoppet ler åt årets skörd.
((Fädernesland!» så ropte Svante rörd,
"Fädernesland och frihet! Hvad I ären,
Jag känner nu och tänker mig i skyn
En svan som kominer och vid hafvets bryn
Får se en skymt utaf de glada skären,
Der först hans moder lärde honom huld
Att breda ut de späda vingars guld.
O! du, som bad för mig i hvarje fara,
Af listens stämpling och af nöjets snara,
Din bon är hörd, min ädla, dyra mor!
Jag åteiiänder skuldfri, som jag for.
Och du, Margreta, skall din Svante finna
Dig lika trogen, som sitt fosterland?
Den långa vintren komina och försvinna
Jag såg på Trawes ledsamt rika strand;
Och dina bref till mig ej mera lände,
De hvita dufvor, med de söta ord, –
De foro vill, men du dem säkert sände;
Och kanske blef af dig ej heller spord
En rad af alla dem, min kärlek skrifvit.
Dock är jag viss, att du mig huld förblifvit,
Och i din lund du möta skall igen,
Med samma euglablick, din barndomsvän.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
