Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
«Re’n af hans uppsyn,» Axel återtog,
"Och af hans dubbla röst man varnas nog.
Folk finns, hvars buk på munnens tal kan svara,
Men här ett eko ofvanföre är.
Ej som i näsan vanligt talas plä’r,
Upprepas talet, som häris läppar föra,
Så af hans näsa. att man tror sig höra
En andes röst, som, hemskt i luften spord,
Kring honom sväfvar, härmande hans ord.
Emellertid att hora honom spraka
Är mångas nöje, ty han hålls för qvick,
För det hans ord är som en getings stick.
Hvad blicken angår, är den svår att råka,
Så smyger den sig undan, Gud vet hvart.
En ständig vexling blott af hvitt och svart
Ar i hans ögon, som än le, än bita.
An visar venstra ögat allt det hvita
Och locket faller på det högra ner;
Än med dem begge, lik en katt, han ser,
Då denne blunda läts, der mössen pipa,
Med klon tillreds att dem som nalkas knipa."
Derute nu blef sorl och högljudt tal,
Och häpet insteg i den stora sal,
Dit sällskapet begett sig från balkongen,
Det bud, att Sturen var af Dacken fången.
Upp sprungo alla, flera med ett skri,
Och gråt af fröknar blandades deri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
