Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
SJUNDE SÅNGEN.
<(JJen gråa forntid lefva må i minnen, Som ömsom
varna, ömsom mana opp Folk och regering, höfvidsman
och tropp, Och ständigt fostra nya hjeltesinnen. Men
att den döda låta gå igen, Är en omöjlig konst;
och görs den än I mörkret, så att ögonen bedragas,
Försvinner spöket dock så snart det dagas, Och Gud
ske lof! det dagas, fast det står Ett moln för solen,
som sin bana går!» Med denna tanke lämplig på den
tiden Liksom i våra da’r, då stor är striden Emellan
nya ordningen och den, Som, re’n förliden, dock vill
lefva än, Steg Svante upp till Dacken i dess läger:
Der han med harm förvändas såg till svek Den helgd
det gamla, likt en åldrig ek, Midt i en ny tids sköna
odling äger.
Det var på Ingelshög, der rundt omkring En tallös
mängd af stenar, dels i ring, Dels särskildt resta,
re’n på afstånd röjde Den forntid, som, der gömd i
jordens famn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
