Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Och mindes hur han, re’n som barn, der klängde.
Allt var i vårdadt skick på bergets topp.
Blott de förgätmigej, som voro satta
Längs rosenhäcken syntes litet matta.
«De sakna vatten!» sade han och lopp
Att med sin hatt det hemta ur den glada
Och friska källa, som på berget var,
Der han så ofta sett små täcka par
Af lundens fåglar dricka och sig bada.
«När allt sig likt hon så bevarat här,
Der helgedomen för vår kärlek är,
Är hon ock sjelf sig lik och ger mig åter
Den flydda fröjden af min oskulds år.
Hvad all sin tid man saknar och begråter,
Jag får igen, jag lycklige, min vår!
Hit, såsom trasten, kommer jag tillbaka:
O, hör min helsning och mig möt^ min maka!»
Nu honom svarar en melodisk röst,
Ej trastens, nej, den kommer ur ett bröst,
Som kan sin ömhet, kan sin fröjd och smärta
Mer uttryck ge, mer likt ett menskohjerta.
«Ack!» skrek han hänförd, «är du hennes bud?
Bär du mig hennes svar i dessa ljud,
Så lika dem du göt den sköna qvällen,
Du oss förtjuste första gången här,
Nykommen gäst på dessa kära ställen!
I Mälarn endast, i dess stolta skär,
Du hörts förut, men ej på Hjelmarstranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
