Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Gud! i hvad stund uppstämde du din sång Så oförmodadt!
Det var samma gång Margreta gaf mig här, som fästmö,
handen Och första kyssen se’n som barn vi lekt. -
Hvad känsla i din ton! En sådan äger Ej någon
annan som på qvist sig väger! Och dig ditt namn,
din ära man förnekt! Men Philomela är du: det mitt
öra Och ännu mer mitt hjerta säger mig; Till älskande
som vi beger du dig På orter, der man förr dig ej fått
höra. Nu äfven vill du viga in den stund Då kärleken
förnyar vårt förbund. Se, också rosorna, för att den
fira, Ha slagit ut till sådan mängd i dag. Du har dem
väckt med dina ljufva slag! Jag vill en krans af dem
åt henne vira, Lik den jag band om hennes vackra hår,
Den morgonstund då hon blef femton år. Af hvita rosor,
men i hvilka glansen, Lik hennes kind, då hon dem
skulle få, I rödt gick öfver, knöt jag honom då Och
knyter nu.» -
Han gjorde så, och kransen l björkens krona på dess
högsta gren, Der aftonsolen göt sitt purpursken,
Satt skön och glad för att välkommen nicka, Då hon
dit opp från vägen skulle blicka, Liksom der fordom
vinkade hans hatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
