Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
«Ar det hon sjelf som denna scen mig ger, Med ton
så väl som drägt af tärna lånad? En stor förändring
sker på fyra år! Men hennes växt är mindre, hennes
hår Ar mörkt, som nattens flor, då ringlar,, ljusa
Som dagens guld, Mar gr e ta s lockar krusa. Hvad
likhet såg jag nyss? Nu ser jag ej Det minsta mer.
Det är ej hon. Ack, nej!»
Dock hvad förut han känt för ingen qvinna, Han
käride nu. Ty blott som en gudinna Margretas bild
han i sitt hjerta bar; Men denna kärlek mera jordisk
var. Han märkte den ej sjelf: dertill för rena Hans
sinnen voro, som sig närt allena Af hvad han mindes
ifrån Ekebcrg, Som en arkadisk dröm af rosenfärg.
«Hör!» sade hon. «Låt oss ånyo spela:
Det förra gröna re’n så murket är.
Se här ett nytt, som mellan oss vi dela.
Märk, detta blad ett hjertas likhet bär.
Jag sätter upp ett skärp. Hvad vill du sätta?
En hufva kanske, sådan fröken bar
Midsommardagen. Då, skall jag berätta,
Var här en gäst: kung Gustaf sjelf det var.
Hon hade då på sig en perlehufva
Af ljusblått sammet, med ett dubbelt hvarf
Af perlor, såsom bären i en dr lifva
Så stora, klara, ett familjearf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
