Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Åtminstone sitt hufvud laga om? Hon stod der än,
då hon fick någon höra Med sakta steg i nästa rum
sig röra. Hvad öfverraskning då hon såg der kom I
Svantes ställe blott den gamle hunden Med löf i mun,
som henne böd till lunden. Hon brast i skratt; och,
nyss högtidligt stämdt, Nu hennes sinne vände sig
till skämt.
Jag vill med löje blanda upp den smärta, Hvarmed jag
nödgas fylla upp hans hjerta. Ja, i den sorgekalk
jag honom bär, Jag tror en droppe harm ej skadlig
är. Ej blott mot mig, men äfven mot Margreta, Jag
vill hans vrede till hans tröst uppreta. Så tänkte
hon, och gjorde som vi sett. Men sorgens bleka dok,
på anletet Af Svante utbredt, äfven henne höljde Nu
vid hans åsyn. Dock att föra ut Hvad hon begynt,
hon sina känslor döljde, Och talte så, med våld på
sig, till slut.
(Jag hade glömt så när, att till din herre Jag
har en ting från fröken, och hvad värre, En korg.
Dock korgen ej från henne är. Den tog jag sjelf: hon
gaf blott brefven här, Hans egna bref. Nu kan hans
nåd dem skicka, På tyska öfversatta, åt den flicka,
Om jag törs kalla en prinsessa så, Som han i Lauenburg
till brud lär få.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
