Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
«Fall,» sade han, «fall öfver mig, och gör, Hvad,
om jag ville än, jag sjelf ej bör: Hvalf mig i djupet,
der ej böljor svalla, Ej vindar gny, der allt är
tyst och lugnt. Ack! mer än du, min sorg mig trycker
tungt.»
Der satt han qvällen ut, tills hunden gnällde
Och, när det icke hjelpte, bet och skällde.
Då steg han upp och gick, att åt dess vän,
Den blinda Anna, honom ge igen.
I gummans hand dervid han smög en penning.
«Ack!» skrek hon glad, med hastig fingerkänning,
«En St urens daler! Ja, Herr Sten, er far,
Lät slå dem, mins jag. Det var andra da’r:
Då fanns det mynt, fast klockorna ej togos
Från våra kyrkor och till pengar slogos.
Jag törs ej säga om vår kung: - så stor
Han annars är, - jag vet ej hvad han tror.
Sin höga öfverhet bör man ej klandra,
Om hon ock allt, hvad henne lyster, ta’r,
Då hon af Gud så långa armar har.
Men att han skilde hjertan, med hvarandra
Så sammanvuxna, som ni begge här,
Det skall han bikta för, så kung han är.
Sist när jag var i Herrans hus och hörde
Om enda lammet, som den rike tog
Ifrån den arme, det så ömt mig rörde.
Jag tänkte då på er; och det betog
Mig så, att jag Gunås! predikan glömde,
Som var rätt vacker: alla den berömde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
