Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
I predikstolen prisas må likväl
Vår nya prest: i märg ocli ben och själ
Och hjerta känns det, då häri dundrar ordet.
Förlorat deremot har altarbordet:
Ej mer så ofta messas som förut,
Och med den glädjen är alldeles slut,
Att höra bjellrans klang och se monstransen,
Med Gud i brödet, lyftas underfull:
Då den, mot solen strålande af gull,
Kring hela kyrkan göt den helga glansen! -
Det sker ej mer; och om det skedde ock,
Jag det ej såge: ordet hör jag dock.»
Uppfattande nu först hvad nyss han hörde,
«Hur var det,» sade han, «med liknelsen
Om enda lammet? Mig också den rörde,
Då jag i skolan, mins jag, läste den.
Han höll det som sitt barn, den arme mannen!
Det bodde i hans tjell, åt af häris hand,
Sof i hans skote; och den rike grannen,
Som ägde stora, feta betesland
Och många hjordar, tog ifrån den arma,
Tog ur hans sköte bort häris enda lam.»
«Så går det till: hvem rnå det icke härma,» Utropte
gumman, åh vilken synd och skam Af konung David.
Honom med den rike Förstod profeten: var det icke
så ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
