Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
An blott en våldriad, som vid grafven stannat, Och
der ännu omkring sig sorgligt ser, Förrän i nattens
djup han stiger ner?»
«Men hvarför stiga ner från middagsljuset,
Och från allt skönt som blomstrar i dess glans,
Från ärans bana och förtjenstens krans,
Från faderslandet och från modershuset? -
Att fly till hjertat af en sådan mor,
Att älskas af en själ så hög, så stor:
Ar ’det ej tröst för den förlust ni gråter?
Ar det ej kärlek äfven det, och mer
Än den så nämnda som blott oro ger?
Blott vänskap är ju mer. Nyss, när ni åter
Sophia såg och tryckte i er famn,
Jag tänkte rörd, hvad det än får för namn,
Är det en ljuf förening mellan vänner,
Då en den andras fröjd och smärta känner!»
Nu först uppmärksamt han på henne ser. Ju mer han
granskar hennes drag, ju mer Han tror sig lundens
sändmö igenkänna. «Dock hvilken olikhet i skick
och ton! Hon var en tärna blott. Allt är hos
denna Af högre art. Det kan ej vara hon. Men
samma vålnad af Margreta strålar Hos beggedera.
Hvilken villosyn! Lik den då ett par solar sig i
skyn På hvar sin sida om den rätta målar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
