Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
Att, skildt från den, det vissnar såsom rankan,
Ilyekt från den stam hvarpå den klängt sig opp.
Dock hennes sällhet äfven min bör göra:
Min enda tröst åtminstone den är -
Och att af henne sjelf den trösten höra,
Är allt hvad än af henne jag begär.
Men att till denna fest jag skulle fara,
Jag, den förskjutne, ingen vänta lär.
Sjelf plågad att ett mål för ömkan vara,
Jag störde glädjen för de andra der.»
Nu Magdalena kom ifrån kapellet, Liksom förklarad till
en salig död. Sophia henne mötte och på stället Ett
ögonblick de andra vänta böd, Då hon den gamla upp
i slottet följde.
En stund förlägna stodo der de två Och tego.
Men till slut begynte så, I det hon slöjan af sin
panna höljde, Den unga fröken. «Då en slump
oss här Tillsammans ställt, och ingendera är Blind
eller döf, så måste på hvarandra Vi se likväl, och
med hvarann ett ord Som menskor vexla, då på denna
jord Ej blott som stumma spöken än vi vandra.»
wFörlåt, min fröken, min ohöflighet,»
Är S t ur ens svar. «Men ni har hört, ni vet,
Hvad slag mig krossat. Ack! hvad är jag annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
