Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans fru, att få ett sådant kyrkans ljus, Likt dem
i Horn, till glist uti sitt hus, Sig- kände salig och
på slottets trappa Stod nästan knähöjd, fattande hans
hand, Och kysste om ej den, dock på häris kappa
Det heliga i llom invigda band.
Ej mycket andligt syntes dock det lifvet, Som nu i
hast på Susenborg var blifvet. Nyss var der tyst,
som på en helgad ort. Dit tröstlös sorg och enslig
andakt fara; Nu är der larm, som i ett läger, spordt,
Och rop och stoj, som af en marknadsskara. Der gnägga
hästar, knektar svärja här, Och hvart man går en fot
i vägen är. Om hö och hafra hör man några skrika,
Och andra pocka mjöd och öl tillika. Ett riktigt
Susenborg! der sus och dus Långt in på natten
Magdalena hörde, Som hennes ro och hennes andakt
störde. Sent släckte äfven fröknarna sitt ljus. De
hade pratat öfver midnattsstunden, Som flickor plä’,
med suckar och med skratt. Mest talte de om Svante
och det spratt, Som honom Märtha hade spelt i lunden;
Och se’n om mötet för de skilda tu, Hur det på Omberg
skulle ställas nu. Derom de drömma än, och drömma
båda Hur de med ångest dorn tillsammans skåda.
Franzéns Dikter. IV.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
