Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Ur famnen blommor, som på Vetterns stränder Förut
ej vuxit, öfver deras bädd.
«Tron I, jag’ gör döt,» sade hon, «som Flora, För
det jag heter så? Nej, som Aurora Har mamma sändt
mig hit. Hon är så rädd. Att hans högvördighet
behöfver vänta. Allt är tillreds för hans befallning
re’n, Först i kapellet och vid bordet s e’n. Jag räds
att ni på dörr’n mig horden glänta Och deraf väcktens,
fast jag gick så lätt Och tänkte väcka er på detta
sätt.»
Sophia i en hast sprang opp, sig klädde Och till
prinsessan in med oro trädde, Som blek och matt,
dock log så mild och skön Med uttryck än utaf sin
morgonbön.
aSå sent har jag ej vaknat,» sade Märtha, ((Som
jag det fruktade med blygsel nyss. Den är ej sen,
som får Auroras kyss. Stor sak i bispen, men det bör
mig smärta Om jag signora ledsen på mig gjort. Gör
du min ursäkt: gå, jag klä’r mig fort.»
((Nej!» svarte Flora: (dat mig bli din tärna Och
hjelpa dig: se här är klädningen Och här är skorna.
Ack! så små, min vän! Du är så söt, jag är med
dig så gerna! Tänk om jag fick på hofvet följa dig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
