Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också dess bark af vigt för garfvarn är; Men löfvet
oliäng gör på mark som bär.» Ett tvunget skvatt lian
lät på orden följa, För att sin brydda stickenhet
fördölja.
«Kom,» sade hon och smålog, hon också, «Jag tänkte
väl ett vattenspråiig er visa, En bild af snillets
lek. Men låt oss gå Att se min rnddam: den skall
ni väl prisa, Så sköna rndor krusa spegeln der. Dock
ser ni hellre att ett fat dem bär.»
Ej låtsande förstå den tagg hon sade,
Plan tog den min som han i kyrkan hade,
Och svarte: «Ack! jag glömmer bort, min fru,
Att kungadottern, som jag såg i huset,
Ej min välsignelse har fått ännu;
Och jag är rädd, hon knappt ser middagsljuset.
Ifrån en bättre tid, då all sin rätt
Man njöt, så för sitt kall, som för sin ätt,
En dyrbar lemning är den vördnadsvärda;
Och jag är tillfredsställd att med min hand,
På hennes hufvud lagd, få henne f är da
Till sina fäder i ett bättre land.»
«Ack, skvndom!» ropte hon och händren knäppte Och
ej hans arm förrän i salen släppte. Så lättsinnt fri
hon nyss med honom var, Nu för en man, som himlens
nycklar bar, Ej nog sin vördnad kunde hon bevisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
