Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fromma hjertats helga frid fullborda. Dock
fann hon sig i bullret af den krets, Som henne
omgaf här, ej väl tillfreds, Och sade: «Yärmer!
dagens stunder Ila, Det ser jag icke blott, det
känner jag, Och vill i klostret sluta tyst min
dag. Dess lugn bereder mig till grafvens hvila.»
Till fots som pelegrim hon kommen var; Men nu af
gårdens folk ett handfast par, Som halfvägs bytte
om med andra tvenne, I S:t Brigittas sängstol buro
henne. I Rom det helga fynd af Axels nit Var köpt för
klostret, men ej lemnadt dit, Då i hans eget hus det
bättre tjente, Och mer var tryggadt för den nya tid,
Och för dess presters fromma lust till strid. Men åt
prinsessan han med fröjd det lånte.
«Vår helga fru, då hon sin pelgrimsfärd
På jorden slöt, och till en högre verld
Af englar stämdes, sattes i den stolen,
Och sista gången såg på aftonsolen
Med ögon lysta af ett högre sken.»
Så Axel sade, då prinsessan re’n
Begynte bäras; och vid henne gingo
De unga två, ett jordiskt englapar.
Med barnslig fröjd af vägen der och hvar
De sprungo, och ett kysstäckt smultron fingo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
