Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Ifrån sig slängt ocli sprungit ur sitt ok, Fast de
lia kungens bref att der få sitta I sorglös ro,
sin hela ålders dag; Och hvad än mera är: ehur’ Br i
gitt a Försäkrat dem, att, endast de bli qvar Och ej
i sina böners räkning brista, Skall hon, i fall sitt
underhåll de mista, Från himlen räcka dem med egen
hand Färskt bröd hvar dag och godrån med ibland!»
«Hvem kan väl undra,» svarade Sophia, «0m unga nunnor
önska att bli fria? Jag fick en rysning att dem se
der gå, Likt skuggor, som ej rum hos Charon få Och ej
till jorden kunna återvända. Men ung blir gammal, och
vid banans ända Ett klosters tillflykt vore god ändå,
Helst i det fall att man skall ensam gå Och dö som
jungfru. Nästan som en nunna Jag lefvat hittills,
och jag skulle kunna, Fast till mitt lynne både fri
och glad, Dock trifvas mycket väl att i en rad Af
klostersystrar sitta fromt och kuttra, Än knyppla
på en spets åt fogdens brud, An, smekande min katt,
mot gikten puttra, An springa opp vid böneklockans
ljud Och sjunga ave och på messan höra, Och se’n om
qvällen mig en fägnad göra Med arma riddare!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
