Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Elfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
«Marias bild jag tillbett en gång än, Och hoppas
snart få här i frid afsomna!»
«Stor tröst deraf vårt arma kloster har, Som nu så
hemsöks,» är abdissans svar. «At systrarna förunn
den ljufva ära, Att i S:t Carins rum ers höghet bära,
Tills englar bära er dit, der hon nu Ar hos sin mor,
vår höga helga fru.»
«Låt mig härute,» sade Magdalena, «En stund ännu få
andas denna rena, Solvärmda luft: jag känner att dess
flägt Bär hit ur trägåln blomstrens andedrägt.»
«I hvilken tid vi lefva!» ropar Anna.
«Ack! det är verldens sista onda da’r.
Ja, nu är syndens men’ska uppenbar.
Apostelns ord sig mer och mer besanna:
Motståndarn sätter sig i Herrans hus,
Och lögnens ande släcker kyrkans ljus.
Ett ve for fram, men följdes af ett annat:
Vid Chr i s ti er n s fall har ej förderfvet stannat.
Nej, Gustaf är en värre mörksens son,
Han är förderfvarn sjelf, Apollyon.
Se på vårt sköna tempel, så beundradt
Af alla gäster, äfven dem från Rom.
Ej blott dess gods och silfver har han plundrat,
Men kränkt och ödelagt dess helgedom.
Med möda fingo vi hos oss förvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
