Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-242
Och lycklig kände sig först liar, att slippa
Med deras börda äfven deras glans. Här hade
ock Christina velat stanna Och hos sig sjelf det
samma rön besanna, Då hit från Stockholm, der hon
spiran bar, Af Sturen, som den tog, hon skickad var:
Ej derför modfälld, men som Johans maka Betryckt,
då till hans hof hon for tillbaka.»
«Det kan jag vittna,» föll prinsessan in.
«Som hennes vän, det re’n i Sverge blifven,
Jag delte hennes sorg: hon delte min.
För mig blott gret hon, då hon, öfvergifven,
Såg ur sitt fönster den förgyllda karm,
Der kungen satte sig vid Edlas barm.
Hit undan stormen (storm är kring de höga)
Jag re’n som dotter, fast min faders öga,
Med tårar såg ifrån hans l^Pkas höjd;
Och se’n som maka, under all den fröjd,
Jag ljög för verlden, ack! hur många gånger
Jag sände hit en suck af hemlig ånger,
Att jag ej delte mina systrars lott
Och lefde här för Gud och himlen blott.
Men nu den tröst mitt gamla hufvud äger,
Att läggas ned på deras hviloläger,
Och vid min moders stoft. Hon lycklig var
Att, då i ärans middag stod min far,
Och till den svenska lade Norriges krona,
Få med sin bortgång afunden försona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
