Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjelf i ödd af S t u rar, honom M a j»’d al
u n a Det rådet ger i Stens, den gamles, namn,
Förrän hon sjunker ner i grafvens famn, Att han
sitt blod med Wasas rnå förena, Och för sin konung,
för sitt fosterland, Belasta lugnet med det sköna
band. Och du, min dotter, som så länge varit
Den gamlas sällskap: träd i verlden nu Och dess
beundran vinn. Men måtte du Der ej förfara det
som jag förfarit. Eli telning äfven du af kunglig
ätt, Det röj, mitt barn, blott med ditt tankesätt;
Och vare den, ditt ädla hjerta vinner, En äkta
svensk, sitt lands, sin konungs vän. Farväl!
hos Gud vi se hvarann igen: Der den man älskar rätt
man återfinner.»
Sophia, se’n prinsessans hand hon kysst,
Vid henne knäböjd, gråtande och tyst,
Stod upp och med sin hand dess hufvud stödde.
Men i detsamma med sin andra arm
Hon Marthas hufvud tryckte mot sin barm;
Ty bäst som bränder hennes kinder glödde,
Sjönk hon förbleknad. Fast af Wasas blod,
På modrens sida, Märtha lätt förstod
Att ej prinsessan henne mena kunde
Till brud åt Svante; helst det spordes i’e’n,
Att för hans trohet, och som son af Sten,
Sin systerdotter honom Gustaf mule.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
