Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Hon snart likväl sin svaghet öfvervann, När stund
och ställe hon besinna hann.
Biktfadren mellertid ett vaxljus tänder
Och ger den döende i slutna händer,
Att henne lysa genom dödens ort;
Men re’u på henne föll från. himlens port,
Som var ej än för aftonsolen sluten,
En bättre klarhet, genom fönstret gjuten.
Det sköna skimret lyser en minut
Och ger åt Silfret på den frommas panna
Liksom ett helgonsken, - och slocknar ut,
I det hon slocknar. Tysta än de stanna
Och vänta på det sista andetag.
Dock redan syntes i de bleka drag
Det sköna vittnet om den vunna striden,
Det spår som själen, då hon frälsad far,
I brutna skalet ännu lemnar qvar
Af den från himlen redan kända friden.
Men nu, lik snön på vissnad blomsteräng,
Ett linne breddes öfver hennes säng.
«Ack!» sade nunnorna, ((ehur’ prinsessa,
Kan hon ej mer än vi få någon messa,
Den arma! för sin själ. O hvilken tid!
Då ens ej böner tör de dödas frid
Få läsas mer. I frid är hon dock gången,
Och frid få äfven vi, när vi gå hem.
Der är vårt hem, blott der. Sjung requiem,
Herr pater, nu, då vi den sköna sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
