Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Tolfte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skall menniskan ej skilja,» som ett rent
Och klart Guds ord: hvad svar tror du han
finge?»
Knappt le åt infallet Sophia hann, Då dem
förskräckte rösten af en man, Som ropte: «Slyngel!
kör ej ner i diket!» Men innan kusken vaknade af
skriket, Sönk vagnen redan ned, och skulle vält,
Om med ett hopp ur sadeln sig ej ställt Vid bakre
hjulet han, som varnat hade. Då han det fasthöll med
en väldig arm , Och öfver körarn dundra lät sin harm,
Steg denne långsamt ned och makligt lade På andra
sidan skuldran upp till stöd, Hvarvid de unga,
som han torrt dem böd, Ej van att fjeska, ned ur
vagnen stego. Och när den jemnt igen på vägen stod,
För riddarn, som det var ej blott i mod Men artighet,
sin tack de vänligt uego.
Nu, då vi fått en sådan säker man,
Som Henning Bro c ken h u s (ty det var han),
Att våra unga resande bevaka;
Så må vi lemna dem och gå igen
Till vår så länge uraktlåtna vän.
Som från oss skildes för ett dygn tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
