Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Trettonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Upp bar hans väg, och sorgen sig förströdde
Allt mera från hans själ, som från hans blick,
Ju större utsigt han deruppe fick
Kring land och stad och skog och sjö, som glödde
Af röda gullet, stänkt från solens spann.
Då ned om vesterns ljusblå höjd det hann.
Nu på hvad fiskarn ordat om Brigitta
Gaf Svante akt, och böd det från den rad
Förnimmelser, i själens förmak sitta,
In till gehör; och tänkte rörd, hur glad,
Att i sin famn en sådan syster sluta,
Per Brahe blefve. Sällheten deraf
På dennes vägnar kände han sig njuta;
Men slog den vink, som roddarn honom gaf,
Om hans förening med den älskansvärda,
Ifrån sitt sinne lika harmfullt än,
Som då på Wreta Ebba fällde den.
^Jag skulle ge mitt hjerta, det förtärda,
Som snart är endast aska, åt en ann’,
An den jag älskat har och älska kan!
Det vore mot mig sjelf, så väl som henne,
Hvars ädla hand jag tog, en synd, ett brott!»
Då han en stund i dessa tankar gått, För honom
vägen delte sig i tvenne. Den ena, såg han, gick
åt kyrkobyn: Den tog han ej. Han ville prestens
syn Och andras fly, som torde sig påminna, Att S
tur en s son de sött med kungen här.
Franzéns Dikter. IV.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
