Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Trettonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Mot nordens Salomon, en munk, som bär
För Luthers vän en antikristisk fasa!
Jag ville med den sorg, som tär min barm,
Förent den grad åtminstone af harm,
Att utan sky jag honom nalkas kunde
Och säga: «David! då du mig ej ande
Att min Bathseba, min, behålla få,
Så skrif mig ett Uriebref också!»
Men nu hvad strid af känslor som mig slita !
Dock - mot min pligt är ingen strid hos mig,
Derpå min konung, som mitt land, må lita!
Säg honom det, och säg det först åt dig:
Sjelf tillfredsställd, du honom tillfredsställe!
Behöfver han min tjenst, är jag tillreds.
Men att jag nu ej syns i hofvets krets,
Dertill det goda skäl i tysthet gälle,
Att en förskjuten fästman är en gäst,
Som saknas minst vid en förlofningsfest.»
«Det gällde visst,» så Claudius invände, «0m blott
hans majestät det skälet kände.»
«Hvad säger du?» var Svantes bråda svar. «Vet Gustaf
ej, att jag med Margareta, Som nu hans fästmö är,
förlofvad var?»
«Allt hvad jag tror att han derom fått veta,» Tog
presten åter, «är att ni, som små, Tillsammans lekt
och varit vänner då.»
Franzéns Dikter. IV,
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
