Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty vipp till motvärn gossen reste sig
Och, fast ett barn mot Djup, var rask och vig.
«Men vänta, låt oss först den skurken höra.
Han skall bekänna hvart han ärnat nu.
Se’n få vi se hvad vi med honom göra.
Du, som kan tyska, fråga honom du?»
Emellan Jan och krämaren begyntes
På tyska nu ett samtal, hvilket syntes
Rätt farligt för den arma gossen bli.
Det kostade hans lif, om han deri
Sin svenskhet röjde. Ung till Tyskland faren.
Han talte lyckligtvis en infödd likt,
Och kände mått och vigt och annat slikt,
Till Liitkes nöje, fintlig uti svaren;
Hvarvid han lät med halfva ord förstå,
Att S t ur ens puls nu icke slog som då.
När Meyers hand på den. i Lubeck kände.
wHan skonas bör! Han blir oss nyttig än!»
De sade åt hvarann, och sporde se’n,
Hvar Svante var och hvart sin väg han vände.
Till lycka fann han på det kloka svar,
Att han hos kungen i Alvastra var.
((Dit,» tänkte han, «de mig ej följa våga!»
Ej mindre snällt från mången annan fråga
Han redde sig och slutligt fara fick.
Då i hans hand med en förtrolig nick
Djup stack ett bref, som Dacken honom lemnat,
Och nämnde Svantes namn. En nick igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
