Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Att lian förstod, åt hvilken det var ämnadt. Gaf Jan
och for, en stund bekymrad än, Då han sig följas
såg: men när de funno, Att han for fram åt klostret,
de försvunno. Hvarpå sin snabba häst han svängde om,
Och, som vi sett, till Thor e s boning kom.
Nu Dackens bref han åt sin herre smyger, Hvars blick
med häpen harm deröfver flyger.
«Din skall hon bli på nytt, om du blir vår: Med henne
kronan, lit på oss, du får. Blott några da’r ännu
i tysthet bida, Och hon skall, frälsad ur tyrannens
makt, Sjelf kalla dig att träda på vår sida.»
Ur Svantes händer kastad med förakt,
Den lumpna lappen dock hans sorg förströdde,
I det hans själ, ifrån sin smärta vänd,
Mot Gustafs fiender af vrede glödde.
Den ädla harmen i hans ådror tänd
Häris bleka kinders färg i hast förhöjde
Och gaf hans ögon, gaf hans anletsdrag
Sin rätta anblicks eldiga behag.
Deri gamle Thor e s blick på honom dröjde
Förundransfull: nu en bekant, en vän,
Han tror sig känna mer och mer igen.
«Ha mina ögon bländats utaf solen?
Ar det ej Svante? fast ej gosse mer. -
Min kära Svante!» ropte han och stolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
