Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillbakasköt och ställde glaset ner:
«Han som på jagt mig följde, jemte kungen.
Och var så rask, så flink, den vackra ungen!»
Ej längre motstod Svante, utan föll I öppna famnen,
som den gamle höll. Nu lät han glädjen upp till taket
stiga, Men Svante honom böd sitt namn förtiga, Och
gubben lofvar det, fast icke nöjd Att ej för alla
ropa få sin fröjd.
Men snart hos Svante röjde blickens stirring Och hela
uppsyns fasa och förvirring, Att Johan re’n för honom
kunnigt gjort Hvad han af bof varna i ladan sport.
«Med det begärda mötet, i hvad fara Jag bringar
henne!» ropte han. «0 Gud! Om re’n i deras våld
hon skulle vara!»
«Var lugn!» föll Thorsson in. ^Sophias bud Först
från Margreta er ju skulle helsa, Och mötets stund
och ställe sätta ut.»
SVANTE. «Kom! skyndom oss min vän, att henne
frälsa!»
CLAUDIUS.
«Nu måste ni till hofs» Dock, sänd förut Mig
till Sophia, att om faran nämna, Och skrif en rad,
som jag må henne lemna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
