Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och då han Lör, att han med fröken ut i parken gått,
lian deras spår vill följa.
Vid Ombergs fot i täta bokars skygd, Som der, de enda
i så nordlig bygd, Stå än i dag så majcstätligt sköna,
Det höga paret satt sig i det gröna. I gräset jemte
dem en luta låg.
<fDen plär min tröst i mulna stunder vara,
Men nu min kärleks fröjd den skall förklara.w
Vid dessa ord han tjust på henne såg
Och lutan tog: men då den litet däfven
I gräset blifvit, och att torka den
Han drog sin näsduk opp, så framkom äfven
Det bref han fått af hennes fordna vän.
Hans öga föll derpå, och nu först märkte
I namnets $ det hjerta Brahe nämnt:
Hvarvid hans sinne syntes bli fÖrstämdt.
Hon såg det och blef ängslig; och det stärkte
Blott mer den känsla af en svartsjuk art,
Som väckts af Eriks ord, fast glömda snart.
Nu jemte dessa föll ock i hans minne,
Hvad Brahe yttrat om betydelsen
Af SS:ens släng, men tagit brydd igen.
Så blef den glädje störd, som tjust hans sinne.
Förlägen känner sig allt mer och mer
Margreta äfven, som hans oro ser.
På allt som kan hans hjerta komina nära. j
Hon redan ger med vaksam huldhet akt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
