Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Fjortonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att hålla ärligt hof och säga alla,
Hvar efter stånd och art, ett lämpligt ord,
[ dansesalen, såsom vid sitt bord
Och på en lustfärd, var en ljuflig herre,
Som kungligt snack med fruentimbret höll,
Hvarvid hans ord som dagg på rosor föll.
I stora saker stor, han ock i smärre,
I måleverk och byggning, dömde grannt,
Skarpsynt i allt som vackert är och sannt.
Vän af musik, sjelf mästare af luta,
Sin dag med spel och sång han brukte sluta.
Han gaf jemväl på blomster, fåglar, djur,
Den akt, att han förstod alltings natur,»
Per Brahe skrifver så. När vi det känne, Vi ej
af Gustaf – då han går med henne, Som honom gjort
nu först ungdomligt kär, Går i den stund naturen
skönast är, Med henne ensam i de gröna salar, - Må
vänta sådant språk, som i de bref Han, kungligt
vred, till sina fogdar skref. För öfrigt när han
handlar eller talar, Hvem ropar: håll! hvem vågar
säga: tig! Hvem mer, än jag, af dem som läsa
mig? Författarn kan man väl i talet falla, Men ej
hans hjeltar: Wasa minst af alla.
Det tors ej Thorsson, som i branten står, Och ser
så lycklig med sin brud den store. Rörd af de samljud
han ur lutan slår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
