Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femtonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omöjlig dock sin räddning’ ur de klor, Mot honom
spännas, Lan begynner finna. Men lyckligtvis, att
han ur grottan kom, De icke sett, ty jakten svängde
om Just då, med rodret kastadt åt en sida Och seglen
fladdrande, och allas blick På vändningen var fäst,
som långsamt gick. Också var afståndet [innu för
vida, Till tydligt sigte. Gossen, ined ett ord,
Blef först på sjön af båtens manskap spord. Por
honom måne att sitt mål fördölja, De låtsa blott
den flyende förfölja, Tills i en bugt han undangöms,
då de, Med omvänd köl, åt grottan sig bege.
Emellertid går Svante duljbe.lt väpnad, Ty vapnen ock
åt Claudius han bär, I hålan in, men stannar, blek af
häpnad, Då sjelfva bergets rå han möter der. Hvad han
som barn berättas hört om Ömma, Hur hon rned långsamma
och tysta fjät, Och, fastän liten, dock rned majestät,
Ur inre salen stundom brukte komina, I rödgrå mantel
klädd, med håret fäst I gräsgrönt nät, och nicka åt
en gäst, Hvars tysta vördnad hennes nöje gjorde: Allt
detta nu som verkligt han försporde. Med vänligt lugn
hon honom tog emot: Dock syntes plötsligt både skräck
och hot I hennes blick, som på hans drägt sig fäste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
