Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femtonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
Och sjunger, med en ton, som hjertats är, Den sång,
som namn af Neekens polska bär.
Förut den sången, med de gamla orden,
Var hörd af Svante. Det var redan natt
Och lugn på hafvet vid hans färd till norden;
Med tanken på sin vän, han ensam satt,
Då dessa ljud hans häpna öra hinna.
Han ser sig om, men kan ej sångarn finna.
Är det af Necken sjelf, ur hafvets bryn,
Han hör hans sång? Nej, rösten är i skyn,
Åtminstone på masten öfver korgen:
En yngling stiger dä’n, ej skapt för sorgen.
«Jag lärde den som barn utaf min mor,» Förtäljde han.
«Min far från henne for, For samma stund, då att dem
rätt förena I kyrkan var beredt det helga band. På
vägen dit, det var på Vetterns strand, Han sprang från
henne i en båt allena, Drog seglet opp, och aldrig
kom igen. Beständigt satt hon på en klippa se’n, Och
visor sjöng i ömklig sinnesvilla. Att Necken henne
tjust och var min far, Hon trodde sjelf och ville mig
inbilla. Hvem vet? -. I land jag ingen trefnad har;
Mitt element är sjön: der gör jag lycka: Åtminstone
så här att börja med,» Tillade han och på en tågstump
vred. «Den sjömanslyckan håller, kan jag tycka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
