Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femtonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Bakom ett block han smyger sig på tå, Och Djup och
Liitke hör, som tala så:
LUTKE.
Det var ju sinnrikt påfund med det krutet I kyrkan
under kungens stol. - Hva’ba?
DJUP.
Om det blott lyckats! - Dråpligt skulle slutet
L3å den predikan blifvit! Ha! ha! ha! Ett sådant
domedags basunadunder! Om amen glömts dervid, ej
varit under. Allt var ju färdigt re’n?
LUTKE.
Ja, fjerdingen
Låg under stolen gömd, och jemte den En lunta,
tänd att i en kopparpipa Tre timmar brinna, och hans
majestät Till kyrkan väntad. Men det druckna
fät, Yindrank, det röjde, som ej lärt begripa,
Att slikt är bortskämdt, när en ann’ det vet,
An den, som vågar lifvet att det göra. Hvad man
har hviskat i ett käringöra, Det har man blåst uti
en stadstrumpet. Men han i ruset - Yindrank rnå han
heta - Lät sin förtrogna sqvallra det få veta.
DJUP.
An myntarn Hansson, som - att bispen Brask, Sin
svåger, hämna - ställde sig så rask. Och att sin
räkning upp med kungen göra I silfverkammarn, der
han ofta satt Med honörn ensam och besåg sin skatt, -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
