Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Femtonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Se’n jag dem tecken gett med granrisbråten På Gafveln
ställd, som aftaldt var förut.
Vid detta tal man tanke sig den fasan, Som Svante
kände. Dertill kom också, Att enda vägen ur lians
dolda vrå För deras ögon gick, lielt nära brasan. Han
reder sig till värn med två gevär. De lyss dervid,
llättnu lian upptäckt är. lle’n sina bössor liar lian
båda spända, Att se’n lian dödat en, lian genast må
En annan mynning mot den andra vända. Men skjutgevär
de bära, de också; Ocli utgången kan ej så säker
vara. Han aktar ej sitt lif, men kungens fara,
Ocli frökens, om han dem ej varna får, Den oro gör,
hvarmed hans hjerta slår. En kiselsten, som för sin
fot han finner, Ger honörn råd: den sakta upp han
tar, Och slungar åt den väg, han kommen var: Och då
den längst i mörka gången hinner, Dess buller lockar
dit de andra två. Emellertid kan Svante osedd gå,
Och möter dagen i det sista rummet.
Likt Pantheon i Rom, det lystes opp
Från midten af sitt hvalf, allt ner till skummet
Af Ömmas källa, som i djupet lopp.
Beses förtjente utan tvifvel denna;
Men henne framdeles vi lära känna. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
