Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
På branta klippor tro och kärlek gä. Men oaflåtligt
dem i spåren följer Det ondas makt, som i det helga
sjelft Ät sig en håla och en lönngång hvälft. Dock
med det svärd, som de i ordet finna, Nu renadt från
sin rost, de seger vinna.))
Med Thore hem, att der sig kläda om,
Begaf sig Svante, och på berget kom.
Då på dess höjd de sågo en tillrustning
För morgondagens fest. «Se!» ropte Thor,
«Ej hofvet blott, men folket en förlustning
Vill kungen ge, också i nöjen stor.
Östgöthen är det värd, ty han ej sviker,
Som smålandsbon’ och vestgöthen förut,
Och clalkaiTn sjelf. Men här, om allt tog slut,
Här är ett folk, som från sin ed ej viker.
Det folket likaså er ädla far
Och mor var troget. Ack! hvad härligt par!
Det skulle kunnat, också det, sig visa
Från Omberg. Skön var hon och ståtlig han.
Mer än all fägring är väl dygd att prisa:
Dock i förening pryda de hvarann.
Sten bar ej krona. Men för land och rike
Han stod i konungs stad, en konungs like,
Och när han föll: «nu är på Sverige slut!»
Så i förtviflan alla ropte ut.
Men se, då steg den unga, milda qvinnan
Allena fram och tog sin makas svärd.
Hon att det bära siar beviste värd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
