Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Jag önskar er den seger, ni är värd.» Så Märtha
svarar, och försvinner genast.
(fAr det för henne kungen dig befallt
Att träda fram i ridderlig gestalt?
Är hennes hand ditt pris?)) Sophia sporde.
«Hans majestät mig sagt,» var Sturens svar,
«Att från den stund han erfor, hur jag var
I Lubeck honom trogen, som jag borde,
Bestämde han sin systerdotters hand
Att möta mig i mina fäders land,
Och främst vid sidan af hans thron mig ställa.
I går ännu, om jag det löftet hört,
Hur litet skulle det mitt hjerta rört!
Nu, hoppas jag, det gör oss begge sälla.
På Susenborg, fast jag det sjelf ej fann,
Hon redan oförmärkt min kärlek vann.
Men hör, af ödet, eller af min hjerna,
Hvad sällsamt spel! lle’n i Mar g re ta s lund
Jag såg af henne sjelf i hennes tärna
En afbild, och hvad mer, i denna stund
Jag ser desamma dragen för mig sväfva
Och med Brigittas bild sig samman väfva.
Men mest förundrar mig, att fastän skild
I växt och ställning, hon likväl den bild
I tycke liknar, som mitt hjerta gömde.
Hon har ju till och med Margretas drag,
Och mera, än hon sjelf, af det behag,
Som hos min barndoms glada vän jag drömde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
