Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<f.l)ut är naturligt! yngre systern är Nu, livad
Margreta då var, un gölar; w Sophia tänkte.
«Skall jag allt förklara: Nej, i sin villa må lian
ännu vara. Det passar väl till sprattet af de två,
Som i hvarandras ställe ärna gå.»
Hon gaf sin arm åt Svante, och de gingo,
Då de på afstånd kungen skåda fingo.
Med honom II en ni n g kom och tankspridd blef,
Bäst han torneringslagarna beskref;
Ty med Sophias skymt hans tanke följde.
Fast den försvann i samma ögonblick.
Ur kungens åsyn hon med Svante gick,
Han såg dem dock, i det en häck dem höljde.
Margreta dit med lilla prinsen kom,
Men straxt till kungens möte vände om.
Nu gossen hastigt släpper hennes finger.
Och efter skimret af en fjäril springer,
Att öfver honom kasta ned sin hatt,
Då för de granna gullbcstänkta vingar
Han får ett skrifvet blad ur busken fatt.
Det med ett rop han till Margreta bringar;
Hon ger deråt ett flyktigt Ögonkast,
Och ärnar hos sig gömma det i hast.
Men då hon ser hur kungens blick det följer.
Som lejonets en hjort, i skogen flydd,
Hon i hans hand det ger, allt mera brydd
För purpurn, som allt mer hans kinder höljer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
