Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
Kör modrens skull jag det ej yppa velat, Kast ja»"
deri mot rätt oeh sanning’ felat.»
Sten tar betyget och det skarpt beser. «Eof!
det är skrifvet nyss: här sitter sanden Uppå en
bokstaf qvar, och din är handen, Ehur’ förställd.
Fly! men om nån’sin mer Jag här dig finner, eller
annars åter Får höra af dig, jag dig hänga låter.»
Stens oro, hvar gång Svante blott blef nämnd,
Förledde Michel att sig föreställa
Hans själ så låg, att han af hat och. hämd,
Med låtsad tro, en sådan dikt lät gälla.
Helst då den medel blef till kungens frid
Och hela rikets. Kungen sjelf dervid
Ej skulle, tänkte han, så laggrann vara,
Då han sin son den oro kunde spara,
Som Sture-namnet bredvid thronen gör,
Om det ock ej hans eget lugn mer stör.
Till Gustaf sjelf ej Michel bära vågar
Hvad Sten förkastat, utan smyger stum
Och skygg sin väg, och sitter i sitt rum
Oeh biter fingren på sig sjelf och frågar
«Hvad har du vunnit, Michel Svenske, nu? -
Stor sak i vinsten. Roat har jag ju,
Och roar än, mig sjelf åt dessa narrar,
Sorn trott på mina infall. Vänta, Sten!
När du blir gift, som är å bane, ren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
