Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Adertonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Till Sten emellertid smög Michel åter Löniitrappan
upp ocli klappade som förr; Men afvist blef för
alltid från lians dörr. Hans sista lögn lian honom
ej förlåter, Och ej sig sjelf, att han sig narra
lät Och blottstäld blef inför hans majestät. Men lik
en utstängd hund,, som krafsar, Och när ej annat
hjelper, äfven skäller, Tills han blir insläppt,
Michel så höll ut, Med bön och pock, att han kom in
till slut.
«Hos mig,» begynte han, «var icke felet: Trots Kvar
s dumhet, skulle jag förstått Att hjelpa saken.
Det som skämde spelet, Hvarpå jag ej beredt mig,
var det blott, Att Svante sjelf befanns lia räddat
kungen. Men nu en sak jag måste er förtro, Tills jag
den upptäckt, har jag ingen ro: Det är som vore jag
af nålar stungen.»
Den dikt om Svantes börd, som vi förut Af Michel
hört, nu läggs af honom ut. Se’n tar han fram ett
prestbetyg, som säger, Att det en son af Norrbys
frilla är, Som Svante Stures namn och vapen bär.
«Af prestens egen hand jag detta äger: Hans samvete
blef slaget vid hans död, Och mig en qväll han till
sin sotsäng böd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
