Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Nittonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Att den han vunnit, deri lians hjerta bär Nn som
sin guddom, fröken Brahe är, Gläds, som de saliga,
så rent och stilla.
En egen lust den lägre hopen har,
Att se på vackra och förnäma par,
Hvarvid den afund, som han mot de rika
Och höga hyser, plär för stunden vika.
Nu äfven kunde han ej mätt sig se
På svarta riddarn och hans hvita sköna,
Och på det röda paret, och det gröna.
Men hvilken bland dem är den vackraste,
Och bär sig stoltast? Medan derom striddes,
Hvarvid förutsatt var, att aldramest
Dock kungen lyste och den brud, han fäst,
Brast ut ett skratt, som rundt om berget spriddes
Tillika med det infall, som det väckt.
«Jag har tills nu,» sig yttrade en knekt,
«På ridd ar väsendet förstått mig föga.
Blott som en utländsk grannlåt för de höga,
Som ger dem namn af «herre» och af «fru»,
Jag det betraktat förr, men börjar nu,
Af hvad jag ser och hör, dess mening finna.
Det är en oriiek. Såsom dessa här,
Så gör ock orren; lika käck som kär,
Han slåss och spelar att de sköna vinna.»
Nu hvilken syn! Med häpnad folket teg, Då nedför
berget sjelfva Ömma steg, Som aldrig förr var sedd
på ljusa dagen.
Franzéns Dikter. IV.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
